Partipolitik

Idag presenterade Sveriges Radio  Svensk väljaropinion – två veckor till valet som utförts av Sifo. Resultatet gör mig både ledsen, rädd och vanmäktig.

Jag tycker, rent principiellt, att präster inte ska vara politiskt engagerade vare sig i kyrka eller partipolitik, helt enkelt för att vi har ett annat uppdrag och en annan utgångspunkt som är vårt ursprung och mål. Med det inte sagt att vi ska leva världsfrånvänt, snarare tvärt om, vi ska leva som Kristi sändebud, som Kristusbrev, i världen. Med detta intet sagt något ont om de präster (och diakoner) som väljer att vara partipolitiskt engagerade. Detta är helt enkelt en fråga där det går att tycka, tänka och resonera olika.

De senaste månaderna har jag dock funderat om om jag inte vill bli medlem i ett politiskt parti. Det ger inte flera röster eller större möjlighet att påverka valresultatet. Utifrån ovanstående resonemang är det inte heller aktuellt för mig att arbeta i valrörelsen eller stå på en lista.

Men, för mig skulle det ändå vara en tydlig markering, ett sätt för mig att sätta ner den andra foten (den som inte står stadigt rotad i Kristi kyrka) och säga mitt nej till de högervindar som blåser just nu.

Partipolitik är inte mitt område men de senaste dagarna har det klarnat för mig vad det är jag hör, ser, uppfattar och tilltalas av, eller känner skepsis inför, när det gäller de olika partierna, och det handlar egentligen om två saker.

– Ideologi och innehåll 
– Partiernas kultur/traditioner/rötter

När en professor gav ord åt den där sista punkten, den om kultur/tradition/rötter, då föll sista pusselbiten på plats för mig och jag vet vilket parti jag kommer att ansöka om medlemskap i och också lägga min röst på den 9 september.

Och så, som avslutning, Per Harlings hoppfulla text från 1991 som återfinns med nummer 788 i tillägget till Den Svenska psalmboken:

För livets skull ska sanningen bli synlig. För livets skull
skall längtans frön slå rot. För livets skull ska fredens 
väg bli tydlig för dem som vågar gå för livets skull.

För livets skull ger marken ännu gröda. För livets skull
bär jorden ännu kraft. För livets skull ska alla få sin föda
ur denna jord vi fått – för livets skull.

För livets skull vänds vanmakten till vrede. För livets skull
ska rätten flöda fram. För livets skull ska källor utav glädje
ge modet hopp och kraft – för livets skull.

För livets skull blev Gud ett barn, vår like. För livets skull
gav han sitt liv för oss. För livets skull ska rättens rätta rike
bli synligt genom oss – för livets skull.

Annonser

T A C K !

003

(Idag har vi avtackat Carl Sjögren som Domprost i Skara. Idag har det där avskedet skett som jag skrev om i Uppbrott, avsked och avslut för några veckor sen. Jag ville säga några ord till honom, ord som behövde vara äkta och ärliga och samtidigt vara balanserade så att ingen, absolut ingen, kunde känna sig indirekt eller i förtäckta ord kritiserad. När orden väl var skrivna så fick jag veta att han inte ville ha några tal utöver de officiella, allt annat skulle tas i det enskilda mötet med honom. Så, mina vägda ord blev aldrig talade men väl berättade i ett fint möte där många pauser behövdes för att rösten skulle bära igenom. Här är de ord jag valde för att säga ett tack som det egentligen inte finns ord för.)

Nu tänker jag balansera på gränsen mellan personligt och privat, för på inget annat sätt går det att tala om Livet och ”säga som det är” på riktigt, och allt annat tal än det är bara ord. Jag tar hjälp av tre mötesplatser.

Jag hade inte stått här, jag hade inte funnit nya vänner och jag vet inte ens om jag hade överlevt livet om det inte var för att Du, i februari för fyra år sen, lyckades möta Mig, och få Min tillit på de där 7 första sekunderna (som det sägs att man har på sig) när jag omtumlad, förvirrad och i min stora Pippi-tröja, stod utanför Nikoaligården. Tillit kan man bara Få eller Ge. Aldrig ta. Aldrig förutsätt. Aldrig kräva.

Tack för din förmåga att vinna tillit!

Men det finns ett möte till, ett halvår senare. Då stod jag här i Domkyrkan och jag var övertygad om att Du skulle titta på mig vid porten och säga ”Vad gör du här? Du har ingenting här att göra, försvinn här ifrån!”. Så tilltygad var jag av Livet. Hopplös. En bärare av skuld och skam som inte var bara min. Ett objekt. Inte längre människa i mina egna ögon. Men, det var inte det förväntade jag möttes av. Det jag möttes av var värme och fasthet, en stadig hand, en kram och orden: ”Anna-Karin, så roligt att Du är här!”.

Tack för att du aldrig slutat se människan
och prästen som är Jag, och tro på henne!

Den tredje mötesplatsen finns på Facebook. I tisdags delade jag Domkyrkans inlägg om den här dagen, och jag skrev:

På söndag är en sån där dag som jag inte vill. Jag vill inte den där avtackningen. Jag är rasande arg på Gud och jag är rädd. Rädd för den framtid jag inte känner. Rädd för vad som händer när en av livets trygga punkter och personer plötsligt försvinner 12 fågelvägs-mil bort. Jaja, jag vet: kyrk-världen är liten, E20 går att åka i båda riktningarna, telefoner finns och även mail. Men jag vill ändå inte, men jag måste. Jag får helt enkelt gå hand i hand med Jakob i patriarkfönstret.

Nu kan det låta som att jag sätter dig på en piedestal, men det är inte poängen. Du vet att jag är en intuitiv sanningssägare, som barnet i Kejsarens nya kläder, som ser och hör. Sätter ord. Ställer frågor. Sparkar och bråkar tills den eventuellt uppflugne eller uppsatte kommer ner på jorden oavsett om personen är domprost, biskop, rektor, kyrkoherde, en hel Kyrka eller för den delen en statlig myndighet.

Tack för ditt tålamod!
Tack ditt mod (att du inte lät dig skrämmas)!

En av mina vänner sa för några veckor sen (när jag grät i en timme för att ni ska flytta): ”Men mänska, det är ju ingen som är DÖD!” Sant. Men eftersom döden och livet, sorgen och glädjen, allvaret och leken är så oskiljaktiga, tillåter jag mig att säga:

Tack, för allt!

Uppbrott, avsked och avslut

Det här med uppbrott, avsked och avslut gör mig liten och rädd. Livrädd. Rädd för Livet.

Idag har jag gråtit. Tårarna bara rann och rann och rann, hel oväntat. Tårarna rann för att väntande uppbrott, avsked och avslut gav sig till känna och den väntade, rumsliga, tomheten dundrade genom hela mig.

Jag vill så gärna vara glad och tacksam, och visst är tårarna ett kvitto på tacksamhet och glädje, men de är också ett kvitto på alla de uppbrott, avsked och avslut som jag bitit ihop igen. Alla gånger jag ”bara jobbat på”, ”kämpat vidare”, ”ansträngt mig lite till”, sagt ”det är så här spelets regler är” eller ”det här visste vi skulle komma” och mest av allt ”det här är okay för mig”. Men inne i mig har jag hela tiden velat skrika ”jag vill inte”, ”hjälp mig”, ”håll om mig”, ”se mig” och ”jag klarar inte mer”. Men, jag har bitit ihop och kämpat.

Idag, efter en timme av tårar inför väntande uppbrott, avsked och avslut kan jag trots allt se lite klart och veta att tårarna inte mest handlar om det som ligger framför utan om det som varit, det goda jag mött men också alla de tidigare ihopbitna och förnuftiga uppbrotten, avskeden och avsluten.

Jag kan också se och veta att tårarna är tårar av rädsla, rädsla för att allt det svåra, det hårda, de vassa tungorna, de vassa armbågarna, maktspelen och positioneringarna – för de finns också där i de tidigare ihopbitna och förnuftiga uppbrotten, avskeden och avsluten – ska komma tillbaka, att helvetet ska börja om.

Och så kan jag se och veta att det är just de där uppbrotten, avskeden och avsluten, de som varit, som gjort mig sjuk. De har tillsammans med allt det vassa gjorde mig så ensam och rädd att det till slut inte fanns någon annan väg för min kropp och min själ än den genom utmattningen, och den vägen måste man gå hela vägen igen, där finns inga genvägar.

Ögonblick som förändrar livet

Jag tror att vi är många som delar erfarenheten av att någon gång i livet stått i ett ögonblick då allting förändrats. Stått där i ett ögonblick där det inte finns något annat alternativ än att säga ”Ja” och gå.

Jag tänker på de där ögonblicken som förändrar livet, ögonblick då ett ”Nej” eller ”Jag vill inte” finns som teoretiska alternativ, men där ingenting annat än ett helhjärtat ”Ja” är möjligt.

För någon kanske det där ögonblicket
är bröllopet för många år sedan.
För någon kanske det där ögonblicket
är ”dagen då jag kom till tro”.
För någon kanske det där ögonblicket
är dagen då barnen föddes.
För någon kanske det där ögonblicket
är dagen då man räddade ett liv.

För någon, för mig, är det dagen och stunden den då jag stod i Linköpings domkyrka, omsluten av lovsång och buren av bön. Omgiven av vänner, familj, församling, ja av Kristi kyrka. Jag stod då och hörde orden om prästens uppdrag. Jag stod där och svarade ”Ja” på frågorna i prästlöftena för att sedan bekräfta dem med orden:

”Jag vill med Guds hjälp,
och i förtröstan på Guds nåd,
leva enligt dessa löften.”

Sedan fanns ingen återvändo, ingen väg tillbaka, det enda jag kunde göra var att falla på knä för att ta emot bön om att Guds heliga Ande skulle ta mig i tjänst, som präst i Kristi kyrka, och därpå, för första gången, kläs i stola och mässhake.

Jag blev ingen annan den där dagen. Jag blev inte bättre eller starkare eller klokare eller fromare. Ändå förändrades hela mitt liv och jag blev vad jag är: Präst.

Om jag där och då vetat hur mycket jag skulle behövt kämpa för att hitta den plats där Gud och kyrkan vill ha mig, en ännu ofunnen plats för liv och tjänst, då hade jag inte vågat, då hade jag vägrat. Vägen har blivit hård. Det har varit många år av kämpande och vilsenhet, av sorg och rädsla, av ilska och brottning och till slut utmattning.

Man kan tro att jag skulle ångra mitt ”Ja”. Jag borde ångra det.

Jag borde bryta de där löftena och gå en annan väg, det tycker åtminstone de som står utanför, i världen.

Men jag står här, och kan icke annat! Det finns ingen återvändo. Jag står här med allt det hårda, men också med värme, glädje, tacksamhet, omsorg, delade tårar och delade skratt. Jag står här med den Gud som kallat och utvalt det som är dåraktigt i världens ögon (1 Kor 1:27). Jag står här med en in i döden och till Livet älskande Gud som aldrig ger upp.

idag är det prästvigningsdag i Skara domkyrka. Jag kommer att sitta i bänken, som en i församlingen och som en ämbetssyster till de fyra som vigs, de som säger sina ”Ja” till livslång tjänst i Kristi kyrka. Jag kommer att höra samma ord som den där dagen för snart tolv år sedan. Jag vet att mitt hjärta kommer ropa och bulta ”Ja, jag vill!”, och samtidigt kommer vägen som varit, som är och som kommer att kännas. Besvikelsens, ensamhetens, kampens och ovisshetens smärta kommer kompromisslös att finnas där, på samma sätt som Gud hela vägen funnits där med sin kallelse, med sitt tålamod, med sin stramhet och stränghet, med sin envishet, med sin kraft, med sin tröst, med sin värme.

Efter vigningen ber församlingen för de nyvigda med (ungefär) dessa ord:

Gud, ge dina präster uthållighet
i försoningens tjänst.
Gör dem lyhörda och hängivna.
Ge dem den frimodighet och kraft,
det tålamod de behöver,
och bevara dem i din närhet.
Ge dem uppmuntran och glädje i arbetet.
Låt dem fördjupas i tron,
hoppet och kärleken.
Genom Jesus Kristus, vår Herre,
som med dig och den heliga Anden
lever och verkar i en gudom
från evighet till evighet.
Amen.

När längtan och hopplöshet drabbar samman

Ibland, mitt i det vardagliga, i det som ser ut att vara ”ett steg närmare rätt” drabbar de samman: Längtan och Hopplösheten.

Längtan efter att få göra det jag ska, det jag är vigd till, det som gör mig till hela Jag, den är stor. Längtan efter att få tjäna, att få vara till nytta, att få tas i anspråk, att efterfrågas, att få mina gåvor och styrkor tagna i bruk. I veckan tog längtan sig uttryck i att jag hittade och köpte en perfekt ”söndagskjol” på Secondhand. En kjol som jag kanske aldrig kommer att få bära.

Hopplösheten gäller vägen som ligger framför, den väg där jag måste bevisa så mycket samtidigt som jag går på den slaka lina som är Livet. Jag måste bevisa att jag håller och orkar, att sjukdomen som drabbat inte är en svaghet och en osäkerhetsfaktor. Jag måste bevisa att jag bara har en del av skulden i den snårighet och de hårda törnar jag fått.

Skulden och törnarna: Ja, det är sant att den där chefen som på sämsta tänkbara sätt avskedade mig tycker att jag var helt omöjlig att ha med att göra. Vi var olika på alla punkter, det är inget konstigt med det. Men, det innebär inte att varje framtida arbetsgivare kommer att bli olycklig om de anställer mig (vilken den där chefen går runt och säger), eller att jag är omöjlig att ha med att göra alla årets 2080 arbetstimmar. Ändå har jag tvingats, och kommer att tvingas, täcka upp för hen, vara saklig och förstående och förklarande, för om jag inte är det, då har jag bristande självinsikt och det är dåligt att ha, dessutom skulle jag kunna andas kritik mot en tidigare arbetsgivare, och det är också dåligt.

Skulden och törnarna: Ja, det är sant, att Någon eller Några (för mig namnlös/namnlösa) har uppfattat mig som kritisk, krävande, skränig, kantig och vass, och dessutom har dessa Någon blivit sårade och kränkta (heller hört/sett andra såras och kränkas) av mig. Men, det betyder ju inte att allt det där förskräckliga är det enda som är Jag. Men, mot allt det där måste jag bevisa motsatsen dubbelt upp, eller femdubbelt upp (en del forskning talar om att vi värderar positivt och negativt så olika att en negativ sak eller kommentar måste vägas upp med fem positiva saker för att det ska bli balans). Om jag säger att Någon har fel, då uttrycker jag åter igen en bristande självinsikt och det är som ovan nämnt mycket dåligt att ha. Om jag säger att Någon har fel, då förtalar jag och kränker dubbelt upp. Så, även detta måste jag försvara och förklara samtidigt som jag går på den där slaka linan som är Livet.

Sjukdomen och kampen: Ja, det är sant att jag drämt hela huvudet i väggen, att det tagit två år att få mig att på något sätt stå på benen. På vägen har en utraderad självkänsla och en livrädd Prestationsprinsessa visat sig. På vägen har det jag redan visste blivit tydligare, att det varit allt för många år av kämpande, av stenhårt arbete (som givit resultat), av studier, av återkommande bedömningar och ovisshet, av leende och hopp som inte nått till ögonen utan till slut blivit en mask. Men, ingenting av det där kan jag eller någon annan förändra. Det går att vara efterklok och tänka ”om vi gjort si… om det blivit så…” men, ingen kan förändra det som varit, det som gör oss till de vi är.

För några veckor sen var temat i kyrkans gudstjänster ”Att inte döma”. Av förklarliga skäl predikade jag inte i år, men jag skrev om det i mitt senaste inlägg under rubriken De många som känner andras dom. Jag tror inte att människor överlag är dömande och bedömande mot varandra i något illvilligt syfte. Men även de små orden som egentligen inte betyder någonting alls, kan uppfattas som domar, bli till domar när de snurrat några varv i skvallermaskinen/viskleken, särskilt om de är återkommande som nålstick. När vi fått stick tillräckligt många gånger så har vi uppövat en känslighet för dem, en ”radar” som hör och ser och känner av dem redan innan orden är på den andres tunga. Vi har också tvingats att bygga en rädslans mur för att skydda vår inre barn, en mur som andra gör sig illa på.

För några år sedan hade jag förmånen att predika både på söndagen med temat ”Att inte döma” och på söndagen med temat ”Efterföljelse” (som också infaller så här mitt i sommarens trevlighetstid). Vid det första tillfället talade jag om dömandet med orden:

När vi människor börjar tala Om varandra, ha åsikter (på gott och ont) om ”Dom andra”, säga ”ja, men det vet ju Alla”, eller ännu värre ”buntar ihop” människor med epitet som ”någon”, ”vissa” och ”såna där”, då klingar vi snart falskt och dömande, rädsla och otrygghet skapas och får fäste och leder i värsta fall till meningslös död.

Vid det andra tillfället valde jag att låta oss möta fyra kvinnor som på olika sätt törnats av livet, för att med dem som exempel förstå den söndagens evangelietext som hämtades ur Bergspredikan och talet om att inte dräpa. Jag valde att lyfta fram Luthers förklaringar till de tio buden där han svarar på frågan ”Vad innebär det att inte dräpa?” med att säga: ”[Det innebär att] Frukta och älska Gud, så att du inte skadar din nästas liv eller vållar honom eller henne lidande, utan hjälp och bistå i alla faror och livsbehov.”  När vi mött de fyra kvinnorna fortsatte jag med orden:

  Det kunde varit du eller jag. Det kunde varit din mormor, mamma, syster, dotter (din farfar, far, bror, son), klasskamrat, arbetskamrat eller vän. Ikväll är de för livets skull fyra kvinnor i olika åldrar. De har blivit dräpta av människors oförmåga och oförstånd. Deras liv har skadats och de har vållats lidande, av ord som inte borde sagt och av ord som inte sagts.
  Att leva i Kristi efterföljd är inte att leva ett räkmackeliv utan motstånd. Det är inte att leva felfritt och perfekt. Det är inte att vara garanterad frihet från smärta och elakhet.
  Att leva i Kristi efterföljd är att veta sig vara skapad, älskad och sedd på med möjligheternas och godhetens ögon. Det är att låta Jesus leva med oss mitt i vardagen, att där brista, famla och falla för att förlåtas och resas upp igen. Det är att med hela sitt väsen ställa sig till förfogande för livet skull och anta utmaningen att följa Jesu ord och exempel.

När Längtan och Hopplösheten drabbar samman, då ligger plötsligt skulden och törnarna, kampen och sjukdomen där på bordet, som öppna sår. Självklart ångrar jag det som blivit fel, självklart ska jag ta min del av bördan och skulden, och jag är säker på att Jesus förlåtit och upprättat, men det behövs också förlåtelse och upprättelse, bokstavligt talat, i mänskliga, världsliga Ord och Handlingar a överflödande, men inte billig, Nåd för Livets skull. Jag tänker på orden i bönen till den Helige Franciskus ära:

HERRE, gör mig till ett redskap för din frid!
Låt mig bringa kärlek, där hat råder!
Låt mig bringa förlåtelse, där orätt har begåtts!
Låt mig skapa endräkt, där tvedräkt råder!
Låt mig bringa tro, där tvivel råder!
Låt mig bringa sanning, där villfarelse råder!
Låt mig bringa hopp, där misströstan råder!
Låt mig bringa ljus, där mörker råder!
Låt mig bringa glädje, där sorg och
bedrövelse härskar!

O, Mästare!
Låt mig icke så mycket söka att bli tröstad som att trösta.
Icke så mycket att bli förstådd, som att förstå.
Icke så mycket att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge, som man får.
Det är genom att glömma sig själv, som man finner sig själv.
Det är genom att förlåta andra, som man själv får förlåtelse.
Det är genom att dö, som man uppstår till evigt liv.

Visst är det så! Min Längtan finns där i orden om att göras till ett redskap. Men det förutsätter också ömsesidighet, att vi söker trösta, förstå, älska, ge och förlåta varandra. Ord som ligger nära livet i detta är dikten av Dorothy Law Holte:

Ett barn som kritiseras – lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk – lär sig att slåss
Ett barn som hånas – lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi – får dåligt samvete

Men…

Ett barn som får uppmuntran – lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans – lär sig tålamod
Ett barn som får beröm – lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel – lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap – lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet – lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat – lär sig känna kärlek i värld

Idag blev orden och tankarna många och långa och spretiga, som ett skatbo av pinnar och gräs och kanske en och annan funnen dyrbarhet som glimmat och glimmar.

De många som känner andras dom…

Idag är söndagens tema ”Att inte döma”. Vi läser om församlingsgemenskap, om ödmjukhet och barmhärtighet i mötet med varandra, om att bära sin egen och varandras bördor, om att inte döma, om att dömas med den dom som vi själva dömer med och om att se flisan i sin broders öga men vara blind för bjälken i det egna ögat.

Jag kommer hem från en varm och god och på alla sätt ”bra” gudstjänst och gemenskap som rymt glädje och sorg, tacksamhet och förväntan, början och slut, bön och sång, bibelläsning och förkunnelse, syndabekännelse och förlåtelseord, nattvard, förbön, tackbön, välsignelse och kyrkkaffe. Det var god kvalité på allt.

Ändå, när jag kommer hem, så skaver det i mig. Något skaver. Det var något jag hade behövt säga, något jag ville säga men som det inte blev tillfälle till, något jag ville be för tillsammans med en syster eller broder.

Det skaver att ”de dömda” inte rymdes, de som känner andras dom, de som bedömts och bedöms, gång på gång, de som dömts orättfärdigt av människor, de som dömts rättfärdigt av människor men sen inte fått eller får en andra, tredje, fjärde, femte… chans.

Jag vet att jag har bedömt och dömt, gång efter annat. Jag vet att jag ångrat mig och bett om förlåtelse (både till människor och Gud).

Jag vet att jag med stor säkerhet också har bedömt och dömt och sårat och kränkt utan att vara medveten om det, och bara stövlat vidare som om ingenting har hänt. För det har jag också bett och ber om förlåtelse.

Jag vet också att jag helt illvilligt, elakt, bitskt och mänskligt, en eller annan gång bitit tillbaka, bedömt och dömt med hårda ord och omdömen, av rädsla och ilska och utsatthet, trots att jag inte borde. Och jag vet att jag kommer att göra lika dant igen. För det har jag också bett och ber och övat och övar på att göra annorlunda (den här lärjungen har svårt att lära, men övar och övar och övar).

Men jag lever också med erfarenheter av bedömningar och orättvisa domar i min kropp. Några av dem har fört mig dit jag är idag, rakt in i utmattningen. För att jag ska komma vidare måste jag passera en rad av nålsögon där jag kommer att bedömas och dömas och med största sannolikhet utdömas ett antal gånger.

Varför blir detta så svårt? Kanske för att de domar jag känner i min kropp får mig att uppfatta den mista lilla stålflisan i mitt öga som en stor timmerstock. Och kanske är det så att den där lilla, lilla flisan gör så ont för att den bekräftats mer än ljuset och det goda, styrkorna och färdigheterna.

Vad är det som skaver efter gudstjänsten idag? Är det är att Jag inte rymdes? Är det att jag tvingades vara halv och oigenkänd för att rymmas? Är det upptagenheten kring att inte göra fel, kring att inte döma andra som gör att vi går oseende förbi de domar som drabbat oss och andra omkring oss?

Jag vill inte vara eller framstå som ett offer, en utsatt eller drabbad. Jag vill bara få finnas och vara som jag är med den brustenhet som blivit mitt liv. Men när det som drabbat blir osynliggjort, negligerat, oomnämnt, då tvingas jag vara halv för att rymmas.

Vi ber för dem vi saknar…
Vi ber för dem som inte anar
vad tro och trygghet är…
Vi ber för dem vi sårat…
Vi ber för dem vi hindrat
att se din kärleks makt…
Vi tänker på de många
som känner andras dom…
Vi ber dig Gud om nåden
att medan än är tid,
få gå med ljus och glädje
till dem som saknar frid.

Finna henne där hon är och börja just där…

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. [—] All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.

Orden är Sören Kierkegaards och för mig som själavårdare och pedagog är de bekanta och värda att ständigt återkomma till.

Igår hade jag ett möte där det blev just så där, jag möttes där jag var, av någon som förstår mer än mig och samtidigt förstår Mig och de erfarenheter, den situation jag just nu lever i. Mötet började så här:

– Hej, så Roligt att Se Dig! Du ser ut att må så Bra! Hur har Du det? 
– Det är skitdåligt. Det är sämre än i januari…

… Och sen kom berättelsen om det som är nu, det jag skrev om i Menade du att mitt liv skulle vittna.

Den andra, lyssnade på mig, ledde mig, skrattade med mig, irriterades med mig, gav sitt perspektiv, höll ramen och tiden, delade sina erfarenheter, kunskaper och frustrationer över situationen.

Den andre lyfte mina styrkor (och struntade i att fostra och dissa mina svagheter).

Sen agerade den andre utifrån dennes handlingsutrymme och kompetens, och det som skulle varit ett sista möte blev ett möte där här och nu hanterades och sen ses vi till hösten och samlar ihop trådarna i det som just nu är ett kraftslukande trasselnystan. Förhoppningsvis har det då blivit fina utredda härvor och prydliga runda nystan där tråden går att följa utan dessa eviga stop för att lösa knutar och trassel.

Såna möten är ren och skär välsignelse och de är att vandra och mötas på Helig mark.

Menad du att mitt liv skulle vittna…

Jag har haft en god vår! Jag har fått vara 14 veckor på Grön Rehab (Natur Understödd Rehabilitering, NUR). Jag fick nästan tre månader av tid att vara och bekräftas på. Jag fick öva på att finnas som den jag är och veta att det var gott nog.

Andra veckan i april skulle vi ha avstämningsmöte, jag skulle få möta läkare och handläggare från Försäkringskassan tillsammans med min kontaktperson från Rehab. Jag hade förberett, vi hade förberett, jag var så trygg jag kunde bli. En timme innan mötet, när jag stod i hallen, klädd och sminkad och redo, ringde handläggaren och ställde in mötet ”av personliga skäl”. Så dumt, men mänskligt. Jag fick träffa läkaren ensam och det blev ett av de bästa möten jag haft på närmare två år. Gott. Handläggaren skulle återkomma efterföljande vecka med en tid för nytt avstämningsmöte, för det är en del av Rehabiliteringen.

Ingenting hände. Vi sökte handläggaren på olika vägar. Ingen kontakt. Rehab avslutades. Jag kastades ut i ensamheten och ovissheten, det där som jag hela tiden ropat, skrikit, sparkat, kämpat och slagits för att det inte ska hända. Och så ”blir det så” ändå.

De senaste veckorna har oron och ovissheten börjat ge sig till känna i kroppen och själen och jag är tröttare än vad jag var innan jag började på Rehab i januari. Samtidigt har kampen med kommunikationen åt olika håll fortsatt med tröttande samtal till försäkringskassan, arbetsförmedlingen, rehabkoordinatorn och psykiatrin, för att komma framåt, för att det ska bli bra, för att jag ska bli frisk.

Den närmaste vägen innebär två nya läkarkontakter (trots att de vet att det är viktigt för mig att inte behöva träffa nya kontakter hela tiden och trots att de vet att jag måste få veta vad som väntar när jag kommer dit).

Och så, idag, har jag, efter 2 månader och 10 dagar, fått tid för Kartläggningsmöte med FK och AF.

Måndagen den 28 augusti ska det nagelfaras och jag ska försöka få människorna i rummet att förstå vad utmattning innebär, vad jag kan och inte kan, vad jag behöver och inte behöver för att bli arbetsför. Dessutom ska jag göra det i ett rum med människor jag aldrig mött, där jag är i beroendeställning och där man är helt främmande för vad kyrka, församling och präst är och gör (man har många bilder och föreställningar, men saknar innifrånperspektiv, förankrad förståelse och kunskap).

Jag kommer tvingas vara både den sjuka människan (som ska göra mig arbetsför så att jag kan bidra med skatter för det gemensamma bästa), prästen, pedagogen och dessas försvarsadvokat. Vid min sida kommer jag att ha min kontaktperson från Grön Rehab, det är viktigt och bra, men samtidigt har det flutit mera vatten under broarna efter att jag lämnade Rehab än vad som flutit under de veckor jag var där.

Hur blev det så här? Hur kunde jag bli ensam soldat i ett omöjligt krig där jag mest av allt skulle behöva  krigare som stred för mig, talade för mig, system och människor som såg och förstod och var möjliggörare för att de känner Mig och förstår vad som behövs, som förstår att jag inte är en sån som säger ”stop” eller ”jag behöver och jag vill” lättvindigt och krävande (jag säger det inte förrän jag nått vägs ände, och då möter jag ofta förvåning och oförståelse), människor som fångar upp, omfamnar, uppmuntrar?

Nu finns de där, människorna som stöttar, vännerna som hejar och uppmuntrar, människorna som visar värme och omsorg, som efterlyser mig när de inte sett till mig på några veckor (oftast beror det på att vi gått om varandra), terapeuten som envetet arbetar vidare med mig i det svåra, familjen som är geografiskt långt borta men bara en telefonsignal, ett SMS eller ett meddelande på Messenger bort och till vilka jag kan åka när helst jag vill, om jag vill, utan förvarning. Tusen tack för det!

Men hur blev det så här då? Jo, som arbetstagare ansvarar arbetsgivaren för rehabiliteringen (det fungerar si och så, jag vet, men det finns ändå någon som ansvarar och som kan organisationen och strukturen). Om man som jag, var provanställd vid insjuknandet och där med förlorade det tillfälliga arbetet (man anställer inte den som är sjuk), då ansvarar Försäkringskassan för rehabiliteringen, och där saknas profilkunskaper om olika yrken och arbetsplatser, där är den sjuke rätt och slätt en utgiftspost som ska omvandlas till en skatteintäkt för staten. Minus måste bli plus, det är uppdraget.

För mig haltar detta när jag samtidigt möter företrädare i min kyrka som gång på gång, för att uppmuntra, säger: Du ÄR präst, du HAR ditt uppdrag och ditt ämbete, Du HÖR till, vi har OLIKA erfarenheter, och så ska det vara, det är KYRKANS styrka.

Det haltar för att jag måste klara hela den här vägen själv, utan tillhörighet, utan stöd, utan bekräftelse, och det är ett sluttande plan där jag vet att jag vid slutet ska konkurrera med kollegor om arbete, kollegor som samlat erfarenheter, meriter, fortbildningar, kompetenser, nätverk under den tid jag, på grund av sjukdom, ställts utanför. Uppgiften att komma igen är näst intill omöjlig, och jag kan inte ens få stöd och förståelse för det. Jag menar inte att vi ska curlas, eller ”fixas lösningar” åt. Men om vi som kyrka menar något med ämbete, vigning, livslånga löften, då behöver det bli tydligt inte bara i Ord utan också i Handling. Hur det ska bli tydligt, det har jag inget svar på.

Kanske har mitt liv blivit som profeten Hosea, han som fick profetera med sitt liv, sitt sätt att leva, sina livsval, för att visa på en brist. Kanske visar mitt liv, min kallelses väg,  på vad som hände när prästerna blev församlingsanställda och inte stiftsanställda (jag vet, det fanns problem med det tidigare också). Vi blev frisurfare, konkurrenter, handelsvaror, objekt, i total avsaknad av omsorg och uppföljning istället för Herdar och Tjänare, kallade, vigda, sända för att Gud ska äras, Kyrkan uppbyggas och Guds vilja förverkligas i världen. Det blev så lätt att ”hamna utanför” men det är bara vi som hamnat där som bär erfarenheten, i våra kroppar.

Jag tycker så mycket om Nils Bolanders texter, och tidigt, tidigt, under min utbildningsväg, när tanken på att bli präst var så ny och skrämmande att det skulle känts som att bli avklädd naken mitt på torget om någon fick veta, då när jag bar kallelsen i mitt hjärta för att se om den skulle försvinna eller växa sig starkare, då mötte jag dessa ord och de brände sig rakt in, genom alla murar och försvar. När vi sjöng sången i en gudstjänst i mörkaste Småland, någon gång i juni 1997, då kunde jag inte ens se upp från notblandet av rädsla för att ”hemligheten”, ”skatten i mitt hjärta” skulle avslöjas i mina ögon och mina blossande kinder, för frågan var ju min: ”Gud, vad tänker Du på när Du kallar Mig?”.

Herre vad tänkte Du på när Du kallade mig?
Menade Du att mitt liv skulle vittna om Dig?
Nog kan Du väl se att mäniskorna le
åt en sådan lärjunge som jag?
Menade Du att mitt liv skulle vittna om Dig?

Genom min själ som ett svärd går ett flammande ord.
Skapad av Gud till att vara Hans avbild på jord.
Du måste förstå det kan inte gå
för en sådan lärjunge som jag,
Skapad av Gud till att vara Hans avbild på jord.

Hur skall jag svage består för Guds heliga krav.
Mästare giv mig Din kraft Du som kallelsen gav!
Fast människorna le låt undret dock ske
med en sådan lärjunge som jag.
Mästare giv mig Din kraft Du som kallelsen gav.

Det jag inte vill

Idag sa jag till en vän: Jag vill inte vara trött! Min vän svarade: Och jag vill inte vara förkyld… 

Ja, jag vet, är man sjuk så är man. Ibland är sjukdomen cancer, ibland depression, ibland förkylning, ibland hjärtinfarkt, ibland magsjuka, ibland parkinson, ibland skavsår, ibland utmattningssyndrom och inget av det rår vi för eller vill vi drabbas av. Visst finns det livsstilsfaktorer som spelar in i några av fallen, men det är inte alltid så.

Trots det vill jag inte vara trött idag, och jag blir både hopplös, nedstämd, stressad, ångestfylld och kämpande av det. Men kanske finns det ändå någonting gott i det, för orsaken till tröttheten är god. Igår utmanade jag mig själv, var på festligheter, klädde upp mig, var bland människor, var borta mellan 10:30 och 17:30. Jag hade inget ansvar, inga åtaganden, jag var bara med och jag hade det trevligt.

Kanske har det varit dagar av lärande. Hur reagerar jag inför något som ligger framför? Jag tänker på det, hela tiden! Tänker, planerar, oroar, förbereder, hakar upp mig på detaljer… Så tror jag att det alltid är, inte bara nu. Det tar kraft och energi. Massor av kraft och energi, för det är ju inte så att vi till vardags har en sak som ligger framför utan 10-15 saker. Om alla de sakerna processar hela tiden, då förstår jag att det är tröttande, och kanske är det just så det är.

En vän frågade en gång: Tänker du hela tiden? Någon annan sa: Hur effektiv är du egentligen, hur har du hunnit detta från igår? En tredje person sa: Gick inte du hem igår (detta efter att jag stått på hans tröskel klockan 08:00 och sagt ”Du, jag tänkte på en sak” efter att vi arbetat tillsammans hela den föregående eftermiddagen)?

Ja, jag tänker hela tiden. Ja, jag försöker vara effektiv för att saker inte ska ligga på skrivbordet och ta energi. Ja, jag har svårt att ”gå hem”.

Om jag har lärt mig det där de senaste dagarna. Då kan jag stå ut med att vara trött idag. Men det hade varit lättare om jag även haft lösningar på hur jag ska kunna göra på ett annat sätt. Lösningar för hur man slutar tänka, hur man låter saker vila och bero till en annan gång och hur man ”går hem”.

Vilken vecka

Den gångna veckan har varit så full av intryck.

Jag gick till ett läkarbesök med oro och gick där ifrån med ett ickebeslut om framtiden och en känsla av skuld.

Jag var arg, arg, arg på systemen och vanmakten och att åter en gång ha mött människor som inte förstår hela mig.

Jag var på väg till Arbetsförmedlingen för att, efter nio månaders sjukskrivning och utan rehab och arbetsträning skrivas in som arbetssökande i det system som mest av allt gjort mig sjuk.

Jag kastades från hopplöshet och uppgivenhet rakt in i tre månaders fortsatt sjukskrivning och kände det till en början som att jag svävade av lättnad, sedan kom tankarna om att jag nu måste förvalta dessa tre månader på allra bästa sätt, bevisa mig värdig sjukskrivningen som läkaren motsträvigt beslutade om.

Jag fick brev från vårdcentralen om att de trots allt vill att jag aktiveras och att någon där ifrån ska kontakta mig för mera info. Det skapar oro.

Handläggaren på Försäkringskassan lämnade ett meddelande på telefonsvararen när jag var ut med soporna. Hon vill planera för framtiden och bestämma avstämningsmöten. När jag tre minuter senare ringde upp hade hon loggat ut för en och en halv veckas semester. Så, jag får vänta i ovisshet.

Jag har provat kaftanen inför söndagens festligheter. Det var inte lätt. Men när alla knappar var knäppta och jag tittade mig i spegeln tänkte jag: Det här ÄR jag, trots allt.

Jag har mötts av ytterligare oförståelse, kanske ovilja att förstå för att det skulle kunna tvinga till handling, men kanske också fått en pollett att trilla en lite bit vad gäller förståelse av min (och många andras) situation.

Jag har träffat en bekant och suttit på en altan i en skogsglänta med tusentals naturljud och tystnad omkring oss, ätit gott och talat tro och liv och delat bön och förbön under några eftermiddagstimmar.

Jag har sovit ovanligt gott och känt mig nästan utvilad när jag vaknat.

Jag har lagt ytterligare sju dagar till sekvensen av dagar med uppfyllda stegmål på träningsarmbandet. Låga, låga mål, men uppfyllda.